.

Jag har besökt tandläkaren igen, och för första gången på ganska många år så lagade jag en tand.
Det var till och med så längesen att jag hade glömt bort hur det kändes att få den där bedövningssprutan innan. Hela morgonen innan jag gick dit var jag nervös, ganska omedvetet faktiskt för jag kände mig inte nervös, men min mage gjorde det verkligen.
När jag kom dit och de ropade upp mig så följde jag väldigt sakta och motvilligt efter och la mig i stolen utan att känna den minsta glädje, bara magont. Sen babblade Mr Tandläkare på om grejer och nämnde för sig själv att jag brukade välja att få bedövning, hummade lite och rullade sedan iväg någon meter på sin stol för att hämta sprutan. Klokast av mig hade kanske varit att tittat bort, men jag föredrar att se vad jag får i munnen så jag stirrade den där jävla sprutan i nålögat och spände mig så jag höll på att få kramp. Sen märkte jag att det faktiskt inte gjorde ont, det kändes närmre bestämt inte alls så då slappnade jag av så hastigt att jag höll på kissa ner mig.
Sen när de började borra njöt jag lite till en början. Det där borrande ljudet som låter i hela huvudet och riktigt borrar sig in överallt i skallen kan göra vem som helst galen. Jag kände mig otroligt avslappnad och fnittrig.
Jag testade lite i smyg att sätta ihop min fingertoppar mot varandra och tänka "hehehehe". Det kändes bra. Jag testade igen, "moehehehe". Det kändes ännu bättre. Jag kände mig som en riktig galning, en person som precis har dödat en hel familj och sedan satt och skådade ut över sitt verk samtidigt som han (eller hon) sätter fingertopparna emot varandra och upprepar "hehehe".
"Heheheheh"
"Borr Borr Borr"
"Hehehe"

Efter ett tag fick jag bita ihop för att känna om det kändes bra eller om de skulle borra mer. Det kändes bra, men jag sa att det inte gjorde det och att de kanske borde borra lite mer. Jag gillade känslan av att få vara en galning för en liten stund.
Sen var vi färdiga och jag gick ut därifrån med mina fingertoppar mot varandra och tänkte "hehehehe".