.

Igår var jag och far till Örebro och inhandlade nya kängor samt strumpor som kostade en hel förmögenhet. Och tro mig, det är verkligen skillnad på ordentliga strumpor och jc-strumpor.
Just nu jobbar jag för fullt med att gå in dem hemma i huset. Känns som att jag är 12 år igen och vinglar omkring i osköna buffaloskor.
Här är de iallafall med två l.



Nej, oj, förlåt. Det är ju jag som står på alla fyra och ska ta kort på dem. Mitt fel. Förlåt igen. Fniss.
(Lägg märke till hur mina armar korvar sig, och att jag har en finne som knappt syns i pannan. Det är egentligen därför jag har med det här kortet. För att visa att jag inte är perfekt. Jag har lite småfeta armar och finnar i pannan ibland. Min svetthistoria behöver ni inte veta, för den har jag redan gått igenom.)


Här är kängorna iallafall.



Helt perfekta att vandra bland ormar och spindlar med va?

Jag vet att den här bloggen ska handla om min Australienresa, men ibland hittar jag bara så himla roliga saker. Speciellt när jag är inne och kikar runt på den gamla goda sidan lunarstorm.

Gott folk, jag har nu en dagbok. Superfin och bra är den, med brevfack längst bak och allt. Mejla mig era addresser så att jag kan skicka hem lite kängurubajs och några ord till er.
Vi var även till apoteket och jag förvandlades för några minuter till en hypokondriker, så nu kan vilka sjukdomar som helst attackera mig och jag klarar mig med hjälp av tabletter och annan skit.
Nu ska jag börja packa min necessär.

Förresten.. Operationen jag gjorde på min tå för ett tag sen kallas "Königs operation". Hilarious.

Idag ringde min mor och sa att hon skulle ta med mig nästa vecka och köpa kängor åt mig. Himla snällt, och tur. För mina hundra kronor får jag knappt skosnören till dem.
Idag, snart, ska jag och far in till stan där jag ska inhandla en dagbok till min resa. Jag vet precis hur jag vill att den ska se ut.
Vi ska nog även bila ner till Holland till veckan också.
Vilka äventyr, vilka äventyr.

Inatt sov jag hos Camilla. Tack honey.
Jag nämner det inte ofta, men du är bra, och att tala med dig hjälpte mängder.

Idag blev jag himla rörd när Drutt och Addie sa att de skulle följa med till Arlanda och säga hejdå. Det känns mer på riktigt då, och jag kommer bergis grina så känslig som jag är.
Jag vill dock att den 27 ska vara nästa vecka.
Och jag vill att min vän ska möta mig där.
Jag kan verkligen se oss halvnakna på en strand när solen går ner.
Rym med mig överallt, vi behöver aldrig mer komma tillbaka.

Just det, jag har planerat att komma hem igen den sjuttonde maj, men det kan ändras. Trivs jag så stannar jag längre och trivs jag inte så kommer jag hem tidigare. Hur som helst så tror jag nog att jag ska trivas bättre där än i Kristinehamn.
Idag ska min försäkring bli godkänd också, jag kommer ha ungefär hundra kronor kvar när jag åker. Det får väl bli till en taxi in till stan när jag har landat, eller sprit på planet. Ganska svårt val.

Nu ska jag gå och packa min 55 liters väska åtta gånger.

Hej so long.

Förut idag fick jag mitt visum godkänt, det tog mer än fem timmar och mindre än sex dagar. Whatever whatever. Vem bryr sig om det nu när JAG HAR EN FLYGBILJETT!

Det ser ut ungefär såhär:

Arlanda 27 september 15:40 - London 27 september 17:15
London 27 september 22:00 - Sydney 29 september 06:05
Sydney 29 september 08:05 - Cairns 29 september 11.10

Den 27 september lämnar jag Sverige och den 29 september är jag i Australien, närmare bestämt Cairns.
Fifan säger jag bara.
Fifan.

Nu har jag precis ansökt om ett visum online. Jag läste att det tar ungefär fem timmar att få det godkänt (eller avslaget) och på ett annat ställe läste jag att det tar sex dagar. Tar det sex dagar så skjuter jag mig själv. Tar det fem timmar så har jag en flygbiljett om, tja, fem timmar.
Spännande spännande. Mitt liv är fyllt av spänning just nu.

Snart spricker jag.
Snart åker jag.

Okej, jag har inte skrivit på länge och vill skriva av mig.
Kan ju tala om att jag vet en alldeles fantastisk person vilket även råkar vara min mentor, Eva Arvidsson.
Hon är helt toppen, och det är tack vare henne jag äntligen tog beslutet att åka iväg en sväng.
När jag var som tröttast på skolan var hon där varje dag och peppade och klappade en på axeln. När jag inte var där så ringde hon och kollade hur det var med mig, och bara allmänt, verkligen brydde sig. Bara genom att visa att man bryr sig kan man hjälpa en människa fruktansvärt mycket.
Jag förstod, tack vare henne, att jag hade hela livet (i princip) på mig att gå i skolan, och att jag faktiskt hade råd att ta en paus just nu. Det var för mig helt otänkbart från början. För det första så är jag ingen quitter. Tanken på att jag skulle hamna ett år efter gjorde mig spyfärdig. Jag skulle minsann bita ihop och gå det där sista året, och kanske gå ut med betyg som jag egentligen skulle kunna få mycket högre om min motivation skulle finnas där, vilket den inte gjorde på slutet. För det andra så var jag alldeles för feg för att ta det där sista steget och fara iväg ett tag. Saker jag inte vet och kan skrämmer mig. Jag vill vara säker på saker jag gör, och att fara iväg till destination unknown finner jag inte alls säkert. Men vad har man egentligen att förlora? Vill man inte bli flera erfarenheter rikare?
Jag insåg tillslut att jag behövde göra något annat för att få tillbaka min skolmotivation igen. Och det var genom att ta en paus från skolan ett tag.
När jag talade om för Eva att jag inte tänkte fortsätta skolan efter sommaren var det som att hennes blick sa "Bra tjejen, äntligen förstår du". Hon tog med mig till alla jag behövde besöka för att klargöra och ordna det och hon satt med mig när jag talade med dem. Hon ordnade i princip allt till det bästa.
När allt har löst sig till det bästa för mig är det Eva jag hör utav mig till först.
Tack Eva.

Tack.