.

På lördag ska jag och mina tjejer gå ut, tihi, fniss.
Nej, skämt å sido.

Till helgen kommer släkten upp, och vi har bestämt att bara tjejerna ska gå ut.
Äta lite, allmänt umgås och ta farväl och sånt trams. Jag har ju som sagt inte pengar på min mobil, men Camilla, utöver våran vin- och filmkväll på fredag, är du sugen på att hänga med? Kanske även din mor har lust att hänga med och tjöta lite skit med de andra medelålders?

Gud vad bra det känns att den här kommunikationen över bloggen fungerar. Vem behöver telefon?
Jo, jag gör, det var därför jag låste upp min mobil hos tre förra veckan. Trehundrafemtio spänn och jag är ändå tvungen att vänta två till sex veckor på att koden ska komma. Ser jag ut att kunna vänta i sex veckor om jag åker om elva dagar? Nej. Det gör jag inte. Jag ser inte ens ut att kunna vänta i två veckor. Satans jävlar vad arg jag blir. Jag lär behöva min telefon när jag tappar bort mig på Heathrow.

Vilket äventyr det här kommer bli.
Om elva dagar står jag på Arlanda och är helt utlämnad, blottad, allt som hör till. Idag vågade jag inte ens ringa och beställa klipptid, utan min mor fick göra det åt mig.
När jag skulle operera min tå så fick Addie ringa och följa med mig dit. När jag och Camilla satt på bryggan och skulle ringa till Gotte så tjatade jag hål i huvudet på henne, att hon skulle ringa till honom, så att jag slapp. Det gjorde jag inte. Efter ungefär tio minuter vågade jag.
Sån är jag. Vågar ingenting. Men om elva dagar. Om elva dagar på Arlanda. Då har jag inget val.